Araben rör sig genom ett vitt Stockholm. Under natten
har snön fallit, skamlöst och fritt som om den hade rÀtt att
invadera och bosÀtta sig, som om den bara kunde kom
ma och ockupera stadens alla gator. Araben som trampar
den har blivit en gammal man. och drömmen om det nya
landet, om att bli ett med det, smÀlta samman, tjÀna och
nyttjas, Àr för lÀnge sedan begraven.
NĂ„gon annanstans i staden finns en ung kvinna. Hon
har lyckats med allt det dÀr. Lyckats sÄ bra att folk tror
att hon Àr adopterad. SÄ bra att hon letar bostadsrÀtt med
Àkta trÀgolv och högt i tak med sin svenske pojkvÀn. SÄ
bra att barndomen i Iran kÀnns som en hÀgring i minnet, en doft av sÀltan frÄn havet, en kÀnsla av vÀrme som kvÀver och fastnar i halsen.
Araben Àr en roman om vÄra livsval och om skulden de för med sig. Skulden till det nya landet och till allt man lÀmnat bakom sig. till barnen, för det som gick förlorat och för den förÀlder man inte klarade av att vara. och till för
Àldrarna, för allt det de gav upp.