Det Ă€r en kall och frostig vintermorgon i Wien. Ă ret Ă€r 1888. I manegen till Spanska Ridskolan intrĂ€ffar en tragisk olycka som skakar och förbryllar det dĂ„tida Ăsterrike-Ungern. Den unge begĂ„vade och redan ryktbare ryttaren Florian von Zolny misslyckas ovĂ€ntat i samband med en capriole och ligger svĂ„rt skadad och blödande i manegen. Efter en kort tid avlider han.
En capriole Àr ett mycket svÄrt och komplicerat luftsprÄng som hÀst och ryttare utför tillsammans. Det kan ocksÄ vara det ovissa, översinnliga sprÄnget vi alla lÀngtar efter.
I februari 1987 Ă€r morgonen lika gnistrande kall. Till Wien kommer Julia â en ung svensk kvinna. Hon kommer dit för att lindra sin smĂ€rta och försöka förstĂ„ den förlorade kĂ€rlekens filosofi. Hon fĂ„r höra om Florian von Zolnys öde som fascinerar henne pĂ„ ett oförklarligt sĂ€tt. SĂ„ smĂ„ningom inser hon att han i sjĂ€lva verket inte dog genom sin olyckshĂ€ndelse. Han begick sjĂ€lvmord pĂ„ grund av djup och olycklig kĂ€rlek. En skamlig och förbjuden död. En död som nu hotar henne sjĂ€lv.
Florian von Zolnys öde och hennes eget visar att vi bĂ€r samma smĂ€rta och samma obesvarade frĂ„gor om kĂ€rlek, passion och grymma avsked genom generationer. Vi överlever vĂ„ra fysiska luftsprĂ„ng â men dör av vĂ„ra emotionella caprioler. ĂndĂ„ stĂ„r det pĂ„ Florian von Zolnys söndervittrade gravsten:
VĂ GA SPRĂ NGET