I flera av sina prosaböcker har Elisabeth Rynell anvĂ€nt sig av parallella berĂ€ttelser, tydligast i romanen Hohaj (1997). SĂ„ gör hon ocksĂ„ i denna roman, Ă€ven om de bĂ„da spĂ„ren inte möts lika konkret i tid och rum denna gĂ„ng. HĂ€r fĂ„r de tvĂ„ berĂ€ttelserna istĂ€llet belysa varandra över ett stort avstĂ„nd.Men flickorna Hild och Mala som hon hĂ€r berĂ€ttar om, lever bĂ„da i brytningstider. Hild i mitten av nittonhundratalet, i förorts- och folkhemsbygget, Mala i reformationstiden, i skarven mellan katolicism och protestantism. Ensamheten och rotlösheten har de gemensamt. Vi fĂ„r följa dem pĂ„ deras olika vandringar, i ett nytt och ett gammalt Sverige; Hilds genom barndomens upplevelse av overklighet och sökande efter ett sprĂ„k som bĂ€r, Malas genom ĂdemĂ„rdens skog till Dilsbo och ett hemlighetsfullt förflutet. Malas vĂ€g Ă€r tydlig, âfölj fĂ„glarnas vĂ€g om vĂ„renâ, Hilds mera osĂ€ker, svĂ„rtydd. Men bĂ„da mĂ„ste de hitta hem.Elisabeth Rynell skildrar den enskilda mĂ€nniskans sorg och förtvivlan sĂ„ att den ocksĂ„ beskriver en hel kulturs sorg och brist. Med ett sprĂ„k som Ă€r bĂ„de sĂ„rigt och klart fogar hon hĂ€r samman sina tvĂ„ berĂ€ttelser till utvecklingsroman och saga pĂ„ en och samma gĂ„ng.