I essÀsamlingen Hur jag gick pÄ bio och aldrig kom tillbaka skriver förlÀggaren och filmkritikern Sara Ehnholm Hielm om filmerna och drömmarna som format henne.
BerÀttelsen börjar pÄ Kaliforniens gyllene strÀnder dÀr drömfabriken och skönhetsdyrkan blir en oupplöslig del av hennes kropp. FrÄn de kaliforniska gudmödrarna Pauline Kael, Susan Sontag, Joan Didion och Eve Babitz som kompromisslöst Àgnat sig Ät att vittna om sin tid och Ät konsten lÀr sig Ehnholm Hielm att se, kÀnna, slita och krÀva.
Inför hennes blick, över decennierna, förÀndras filmerna. Pianot av Jane Campion fÄr henne att se sig sjÀlv för första gÄngen och Antichrist av Lars von Trier Àr den första film hon önskar att hon aldrig nÄnsin sett. Med Ären börjar den amerikanska drömmen te sig alltmer vÀrldsfrÄnvÀnd. Kroppen Äldras ovillkorligen och kvinnor och flickor börjar ta allt mer plats pÄ dukarna. Vad har hÀnt med kÀrleksberÀttelsen i vÄr tid? Och Ànnu viktigare: vad stÄr pÄ spel, om man Àgnar allt man kan och allt man Àr Ät filmerna, Ät drömmarna?
Sara Ehnholm Hielm skriver personligt och initierat. Hon tar ner de drömmar som format hennes liv och skriver mot en plats hon inte trodde fanns.
