Poesin jag skriver
är och förblir biografisk:
när min döde far störtar in
i den vet jag det slutligen.
Det är en deklaration som har full täckning. Om sin fars bortgång, och alla känslor det väcker till liv, skriver han starkt och inträngande i en svit dikter. Men han stannar inte där. Han ger sig ut i landet utanför storstan, bland rovdjur, älvar, bruksorter och byar för att slutligen nå fram till vad som är kärnan i diktsamlingen: diktsviterna om världspolitikens skeenden, krigen i Afghanistan och Irak. Här rasar en världsbild, och hans djupa förtvivlan över tillståndet i världen kastar honom in i ett nästintill psykotiskt tillstånd. En gång när han är som djupast nere tycker han sig se Jesus i sin lägenhet i Årsta. Men ur skärvorna och den personliga krisen kryper så småningom en fördjupad socialistisk övertygelse fram, och i denna process spelar en radikalt tolkad kristendom en viktig roll.
Jakobsbrevet är en omfångsrik diktsamling, och dikterna i den har tillkommit under ett flertal år. Det är en djupt personlig bok som är vidöppen för världen omkring oss: på en gång dagbok och tidskrönika. I allra sista stund har en dikt om mordet på Anna Lindh tillkommit.