"Jag vet inte vad han egentligen fäste sig vid hos mej ja jag såg ju inte så illa ut rätt söt skulle jag tro fast jag hade liten byst. Jag tillhörde ingalunda dom som hela klassens pojkar var kära i. Det hade varit nåra innan förståss som intresserat sej men ingen som Bo-Erik han verkade ju inte klok.- - -Sen hörde jag inte av Bo-Erik på tre år ja jag såg honom nån gång men vi pratade inte. Nisse var jag ju inte längre förlovad med då jag hade träffat Peter. Ja så gick det som det gick vi gifte oss sen och fick Lillan och flyttade till Blackeberg."
Och där sitter Barbro med Peter och Lillan och med ett långt liv i Blackeberg framför sig. Det är inte direkt framtidsutsikter som sprudlar som champagne och när därför den gamle beundraren på nytt kommer in i hennes liv lystrar hon så smått, om ock med dåligt samvete, till de nya locktonerna från varmare länder.
Men det är ingen banal triangelhistoria P.C. Jersild berättar i sin roman. "Till varmare länder" är en mycket spirituell, elak men i grunden djupt förstående roman om en ung människa i det svenska folkhemmet i dag. Den är dessutom, för den uppmärksamme, en skakande infernoskildring.
