Teena Maguire borde aldrig tagit den där genvägen hem efter 4 juli-festen. Inte efter midnatt. Inte genom parken. Inte så som hon var klädd: linne, avklippta jeans, högklackade sandaler – som om hon bad om det. Inte tillsammans med sin tolvåriga dotter Bethie. Inte medan pojkgängen i grannskapet var ute och härjade. Hon blir offer för en brutal gruppvåldtäkt, och nu kan hon bara beklaga att hon överlevde. Bethie, som blir vittne till övergreppet, lever i ständig skräck. Hon har identifierat pojkarna, de har ställts inför rätta, men med hjälp av en driven advokat har de släppts mot borgen. Det finns dock en man som brinner för rättvisa, en man som vet vad kärlek är.
Joyce Carol Oates har skrivit en grym och tänkvärd roman, en kort, tät, skakande berättelse som samtidigt är ohyggligt spännande. Det är också en roman om kärlek, en kärlek som är djupare, och kanske svårare att förstå, än den erotiska attraktionen, för den handlar om det som får människor att bry sig om varandra, som väcker vår önskan att beskydda och försvara de kränkta och de oskyldiga.
