Håkan Lindquist skriver med ett engagemang och fantastiskt språk som inte lämnar någon oberörd. Tillsammans med Joanna Hellgrens svartvita vinjetter blir läsupplevelsen något utöver det vanliga och Ariels historia stannar kvar länge. En bok som öppnar upp för diskussioner om flera viktiga frågor.
Ariel är tio år och bor sedan en tid tillbaka, tillsammans med Joen och Mattis eftersom Ariels mamma har missbruk och inte kan ta hand om hen. I den här finstämda och drabbande berättelsen får vi genom ett barns ögon och återblickar följa ett liv på gatan, utan en fast punkt, med en missbrukande förälder. Genom Ariel får läsaren ta del av en osminkad tillvaro, som utan att vara nattsvart redogör för en många gånger mörk vardag och verklighet, men som också är präglad av samhörighet, kärlek och lojalitet. Ariels nuvarande situation blir en motvikt till det förflutna och trots att hen brottas med minnen och dåligt samvete gentemot sin mamma, är det här också en ljus skildring av en vänskap utöver det vanliga och om att en familj är de som är närvarande, som erbjuder trygghet och som bryr sig.
Det finns så många bottnar i den lågmälda berättelsen och det är en sann njutning att läsa den välformulerade prosan, och få ta del av Ariel och fosterpappan Joens språk- och ordlekar.
Sarah Utas, BTJ-häfte nr 19, 2020
Joanna Hellgrens skissartade illustrationer ackompanjerar stämningsfullt denna läsvärda berättelse som passar barn från nio år.
Sarah Utas, BTJ-häfte nr 19, 2020