Författaren Johan Blom har vakat en natt vid en gammal kvinnas dödsbädd, i en lägenhet där han en gång själv bott med sin hustru. Kvinnan, Jenny Hedenberg, dör i gryningen och begravs några dagar senare på gruvsamhällets kyrkogård. Avskedet från den gamla har rört upp många minnen och också väckt Johan Bloms undran och nyfikenhet. Vem var egentligen Jenny? Johan Blom kände att han drabbats av en annan människas öde som obönhörligt pockar på att utforskas och återupplevas. Det blir en spaningsfärd i det förflutna varunder han också tvingas utforska sig själv.
Episod fogas till episod, porträttet av Jenny växer långsamt fram medan drag läggs till drag. Han bedriver sina forskningar alltmer intensivt och öppet, som en genealog och reporter, går runt i hem, arkiv och på expeditioner för att samla alla tillgängliga fakta om den döda sådan hon en gång var, som barn, som ung kvinna, hustru och mor, som föredöme och inspiration för byns gruvarbetare.
Så växer berättelsen om Jenny fram genom Johan Bloms forskningar och i hans fantasi. Verklighetens fakta ingår förening med diktarens rekonstruktioner och en levande kvinnogestalt stiger fram. Johan Blom är fascinerad av Jenny och känner att i lösningen av hennes gåta ligger också det svar han behöver för att själv härda ut i livets vanskliga klättring mot de höga mål som lockar honom. Det är den kraften han söker och hoppas finna i Jennys sällsamma livsöde.
”Berättelsen om Jenny” intar en självskriven rangplats bland Björn-Erik Höijers romaner. Den gör det i kraft av sin levande förtrogenhet med den säregna norrländska miljön, sin djupt medkännande människoskildring och sin ärliga och frimodiga självrannsakan. Det är en roman av sällsam inre kraft och andlig spänst, en roman som griper genom sin djupa mänsklighet och värme.
