Om sjukdom och kärlek, om att börja om, om att försöka finna det hemliga mellanrum som finns fördolt i alla berättelser, också i den som skrivits ner och sedan raderats. I sin nya självbiografiska roman Dagar bland skuggor, träd och vatten frågar sig Kristian Lundberg vem som äger lögnen, och vem som äger sanningen om en annan människa.
En dag ligger det ett brev på hallgolvet. Ett handskrivet brev med ett antal färgfotografier, föreställande en pojke, ett barn och en kvinna klädd i sjuksköterskans rena, strama klädsel. Den som plötsligt en dag bestämt sig för att berätta är just sköterskan som finns på färgbilderna.
Kan man lämna bort ett barn, som när man ställer undan en väska, hänger in en ytterrock? Vad händer då med barnet? Vad sker med den människa som skulle ha tagit emot barnet? Och varför blev det aldrig så?
Det finns ett antal korsvägar i varje människas liv. Det finns ett antal brytpunkter – för varje människa – då plötsligt andra vägar uppenbarar sig. Vem bestämmer vad som är sant för en annan människa? Är lögnen enklare att uthärda, rent av mänskligare? Kan man läka ihop efter ett svek där man från en dag till en annan har förvandlats till en slags handelsvara?
