Det hördes sorl och skratt från köket. Jag satte mig upp i sängen och lyssnade. Var det inte tidigt på morgonen? Jo, det måste det vara. Mycket, mycket tidigt. Småsyskonen låg ännu kvar i Lillroffon och sov, men fars och mors breda säng stod tom. Solen stod i öster och lyste in i en bred ljusflod över de granna trasmattorna. Fåglarna kvittrade sin morgonvisa. Men ändå tycktes det ha kommit främmande människor ut till Kvarngården.
Nog var det underligt, att det pratades och glammades i köket så tidigt. Jag lyssnade och funderade. Ja, det var ju alltid folk vid kvarnen, men det var tanter som pratade därnere! Det var flera stycken kvinnliga röster. Det hörde jag nog.
O, så dum jag var! Nu kom jag med ens ihåg det. Jag hade bestämt tappat minnet under sömnen. Jag rusade upp ur handklaveret, som jag kallade min säng. Det var ju gökotta i dag! Och det var pingstdagen. Nu hade tanterna redan kommit och höll på att göra i ordning därnere. Jag måste skynda mig och klä mig. Vilken tur att det var en sådan strålande morgon!
