Den radikala, mångsidigt begåvade Claes Anderssons litterära produktion är stor och betydelsefull. Men hans anslående breda livsverk omfattade också musik, idrott, psykiatri och politik.

Som ung poet utmanade Andersson den äldre generationen och deltog med eftertryck i 1960-talets framväxande samhällsinriktade rörelse. Han studerade medicin och specialiserade sig inom psykiatrin, vars dåvarande vårdmetoder han förkastade. Han ville förnya samhällsstrukturerna och ge en röst åt dem som hade förlorat den på grund av sjukdom. Som aktivistläkare i Novemberrörelsen på 1960-talet tog han hand om arbets- och bostadslösa och kämpade på 1980-talet som ordförande för Vänsterförbundet för utkomststödet. Claes Andersson började redan som skolpojke spela i band, och ”Finlands bästa kulturminister” fungerade som jazzpianist ännu bara några månader före sin död.

Riitta Kylänpääs imponerande biografi över Claes Andersson, ”minnets mytoman”, utgår från ett stort antal intervjuer, omfattande arkivarbete och en noggrann läsning av Anderssons produktion. Ett nyfiket sinne är ett levande, nästan skoningslöst ärligt porträtt av en motstridig och lyskraftig poet.