Ingmar Bergman skrev jämt. Filmmanus, pjäser, böcker, artiklar men också dagböcker, brev och andra slags meddelanden till omgivningen. Från 1939 till 2000 finns till exempel närmare sextio bevarade arbetsböcker, vilka tjänstgjorde som kladdar, dagböcker och förtrogna terapeuter under det egentliga skrivandet.
Ändå betonade han ofta hur han misstrodde språket i allmänhet och skriften i synnerhet. Hur kunde det komma sig? Var han ärlig när han påstod att han över huvud taget inte kunde skriva? Eller så är denna paradox helt grundläggande i en närmare granskning av ett av det svenska nittonhundratalets märkvärdigaste konstnärskap.
Författaren Ingmar Bergman är den första boken som koncentrerar sig på författarskapet som verkat i skuggan av den världsberömde och geniförklarade regissörsverksamheten. Här blir det möjligt att för första gången se hur det var genom skrivandet som regisserandet tog sin form - allt från åren i Filmstaden som "husslav" för manusverksamheten till de senare årens större romanprojekt, vilket ändå skedde i lätt maskerad form då det är så tätt förknippat med filmerna med samma namn. Varför denna kluvenhet? Var det alltid författare han ville bli? Varför var han så tveksam till att publicera sina verk när han var så självbekräftande i sin övriga verksamhet? Kanske kan vi nu äntligen få svar på dessa frågor.
