I slutet av 1900-talet började svenska elever tappa mark i internationella undersökningar. En hätsk debatt uppstod om vad som egentligen var orsaken, och hypoteser har florerat friskt till höger och vänster.
Den här boken spårar rötterna till den svenska skolans problem via en djupdykning i forskning och modern historia. Författarna tar oss tillbaka till den gamla skolans födelse i och med den tyska karaktärspedagogikens erövring av världens klassrum från mitten av 1800-talet och framåt, och de analyserar det abrupta slut som andra världskriget innebar för denna pedagogiks ställning i Sverige. Under andra hälften av 1900-talet slog den progressiva utbildningsfilosofin igenom i vårt land - med fokus på glädje, skoldemokrati och elevledd undervisning - och ersatte de nyhumanistiska ideal som dittills hade präglat skolan.
Problemet var bara att den nya pedagogiken inte fungerade som det var tänkt. Forskningen tyder inte på att elever lär sig mer när de har roligt. Tvärtom pekar mycket på att det finns en målkonflikt mellan glädje och inlärning - och denna "glädjeparadox" har längre ignorerats i pedagogiken och skolpolitiken.