Djupt inne i de norrbottniska skogarna ligger TjÀrnen. Endast en person kÀnner till dess existens, vet att den ingÄtt en pakt med TrÀdet om att till varje pris skydda det som Àr deras. NÄgra mil dÀrifrÄn har Elina och Erik sin gÄrd. DÀr finns Elinas bror Henning, han som aldrig blev gift, dÀr vÀxer fyra barn upp. Titt som tÀtt har traktens enstöring Sup-Linus vÀgarna förbi. Livet gÄr sin gilla gÄng, tills den kvÀll dÄ Linus stupfull försvinner rakt ut i vinternatten med Erik efter sig. Nog Àr det bara lilla Ingrid som förstÄr vad det Àr som kommer att hÀnda. SÄ slÀpps den kraft fri som ska pÄverka tre generationer kvinnor pÄ ett avgörande sÀtt. Elina, Ingrid och hennes oefterlikneliga dotter Baba, som Àr resultatet av ett kÀrleksmöte i skogen. Alla Àr de barn av platsen och alla avkrÀvs de offer.
Glupahungern Àr en vindlande slÀktkrönika som handlar om arv och öde, om slukare och dykare. HÀr finns kraftfulla kvinnor som Àr tysta och aviga eller bÀr pÄ en livslust som hotar att förgöra dem. En lika stor roll spelar naturen, som stÄr i förbund med mÀnniskan. Med poesi och musikalitet i sprÄket skapar Andrea Lundgren en trolsk skuggvÀrld dÀr grÀnserna mellan saga och verklighet suddas ut.
Redan det inledande mottot och prologen griper tag, varpĂ„ berĂ€ttelsen hĂ„ller fast i ytterligare 240 sidor. Det Ă€r en saga frĂ„n Norrbottens urskogar som löper kronologiskt lĂ€ngs tvĂ„ parallella spĂ„r: det konkreta och det naturmytiska ... Skildringar av de Norrbottniska skogarna, mĂ€rgkylan och originalen Ă€r allt annat Ă€n sĂ€llsynta, men Lundgren har verkligen bĂ€ddat in sig i den mjuka mossan och doppat pennan i svartvattnet ... En extra finess Ă€r att en del av dialogen hĂ„lls pĂ„ "bondska", som sĂ€kert Ă€r svĂ„rbegriplig för lĂ€sare utan rötter i ĂverluleĂ„ och dĂ€rmed skapar ett dimstrĂ„k mellan oss och texten. Som vore det ett halvvĂ€gs mellan natur och kultur ... Andrea Lundgren har hittat hem i sin andra roman.
Jonas Thente, Dagens Nyheter
Hon skildrar den besjÀlade naturen med precis rÀtt tonfall ... Familjens öden Àr oupplösligt sammanflÀtade med skogen och det som gömmer sig djupt dÀrinne. Den magiska realismen kÀnns inte det minsta sökt, utan bilden av en tillvaro dÀr mÀnniskan hela tiden lever sida vid sida med det okÀnda med bara en tunn hinna emellan blir sjÀlvklar och bÀrande. Att bilden av en urkÀlla med sitt rotdjupa trÀd Àr bÄde vÀlanvÀnd och vÀlbekant spelar mindre roll. BerÀttelsen vÀcker inte kÀnslan av att reproducera nÄgot gammalt och uttröskat, utan framkallar snarare associationer som gör sig pÄminda i bakgrunden; Tolkiens trÀd sveper förbi, liksom John Bauers skogsbilder ... en tilltalande roman, dÀr saga och kÀrv norrbottnisk realism existerar i samma fruktbara symbios som tjÀrnen och TrÀdet.
Paulina Helgeson, Svenska Dagbladet
Prosan slingrar sig vackert fram och perspektivet skiftar bĂ„ngstyrigt mellan skogens vĂ€sen och familjemedlemmarna, frĂ€mst kvinnorna, pĂ„ gĂ„rden. Vridningen Ă€r inte helt oproblematisk, men Lundgren rör sig lĂ€tt och lyriskt mellan de olika kropparna. DĂ„ och dĂ„ talar mĂ€nniskorna ocksĂ„ en svĂ„rgenomtrĂ€nglig bondsk dialekt, som stĂ€mningsfullt lĂ€gger sig vid sidan av de symboltyngda detaljerna. Det Ă€r drömskt och gripande, men vad Ă€r det som skogen döljer? Vad Ă€r det egentligen som sker? Det Ă€r först med bokens andra och kortare del som bitarna faller pĂ„ plats, Ă€ven om den delen till viss del stĂ„r för sig sjĂ€lv med nya röster och ny geografi. ĂndĂ„ fĂ€ngslar varje kapitel med sin gĂ„tfulla omsorg om detaljerna och sin sĂ€regna ton. Det Ă€r en vackert stĂ€md berĂ€ttelse som pĂ„ ett fascinerande sĂ€tt förenar naturen med mĂ€nniskans innersta.
Jonna Fries, SmÄlandsposten
Att skriva meningsfulla sagor Àr svÄrt, inte minst nÀr sagan saknar moralisk eller pedagogisk poÀng, och nÄgon sÄdan har inte Glupahungern. Men Andrea Lundgren lyckas, och hon anvÀnder sig av E.T.A. Hoffmanns klassiska metod att fÄnga det övernaturliga, nÀmligen genom att vara noga med det naturliga. Miljön Àr inte sagoartad utan tÀmligen alldaglig, en norrlÀndsk familj pÄ en gÄrd i en skogsby, som romanen följer i tre, fyra generationer .. Omsorgsfullt och pÄ naturlig, lugnt och vackert pulserande prosa vandrar berÀttelsen framÄt utan minsta uns av sagostil. Vi befinner oss fjÀrran frÄn allt "Det var en gÄng", vilket gör det sÄ mycket lÀttare att acceptera den udda romanvÀrld som Andrea Lundgren skapar. PÄ sitt alldeles egna skogsromantiska vis renodlar hon olika slags psykologiska karaktÀrer och drar mig som lÀsare in i en berÀttelse, som jag nÄgot förvÄnat finner mig starkt fÀngslad av.
Lennart Bromander, Aftonbladet
Det bor en historieberÀttare i Andrea Lundgren. En sÄdan som berÀttar sÄ att du inte vet vad som Àr möjligt eller inte, och en sÄdan som gör att det inte spelar nÄgon som helst roll ... KÀnslan av att en urÄldrig kraft har makt över mÀnniskan vÀxer sig starkare för varje sida och kulminerar i bokens lÄgmÀlt dramatiska upplösning. Fram till dess har vi fÄtt lÀra kÀnna familjemedlemmarna i huset invid skogen liksom frÄn sidan. Snarare Àn att teckna ingÄende portrÀtt bygger Andrea Lundgren upp karaktÀrer och miljöer med hjÀlp av enstaka detaljer. En stor mun blir en nÀra nog tillrÀcklig beskrivning av Ingrids glupska och egensinniga dotter Baba. Andrea Lundgren har en sjÀlvklarhet i sitt sÀtt att berÀtta som man ofta förknippar med mer rutinerade författare. Och det gÀller inte bara hennes sÀtt att hantera sprÄket, de drömska naturskildringarna dÀr skogen och dess varelser ges röst och sjÀl eller den korthuggna men trovÀrdiga dialogen. Hon bygger upp intrigen pÄ ett sÀtt som gör "Glupahungern" till en riktig spÀnningsroman. Den förtÀtade stÀmningen griper tag och hÄller fast redan frÄn första sidan och förebÄdar det slut som ska komma.
Erika Walukiewicz, Katrineholms-Kuriren
Glupahungern Àr bÄde sÀregen och lockande, och jag tilltalas av blandningen av naturmystik och familjerealism. Det Àr en mÀrklig bok, men definitivt pÄ ett positivt sÀtt.
Bloggen Ugglan & boken
Andrea Lundgrens Glupahungern Àr en bok att bli kÀr i. Ett fint omslag, en intressant titel och en historia som verkar vara en saga ... Allra mest gillar jag den hÀr berÀttelsen för den tysta kÀrlek som beskrivs. En sÄdan dÀr tyst, stark, kÀrlek som kÀnns innerlig och evig.
Bloggen Booze'n'Books