I detta bög-feministiska ”Saudiarabien”’ skildrar hur livet trots allt tedde sig i Grisfabriken, denna av svinaktigheter helt dominerade verksamhet. Det är givetvis det folkhemska samhället som åsyftas och åter står i fokus, inte minst som det tar sig uttryck inom det kulturella fältet. En byhåleaktighet sätter sin prägel på allting och presenterar i slutänden ett fullt godtagbart skäl att emigrera från landet.
Den fiktiva jag-personen från ’Sanningen om snälla dumma käringar’ fortsätter här sin tröstlösa kamp mot allehanda inskränkthet. Den här gången är det skurkäringarna i Grisfabriken som ställer sig i vägen för honom. Bakom dem står en enad och enhetlig griskultur. Jag-fiktionen dignar dessutom under bördan av att inte vara född med arbetarkuk så det räcker. Liksom så många andra idag har också vår jag-fiktion ett stort behov av att skriva sin självbiografi och berätta vad som verkligen hänt honom. I förtvivlan över sin hopplöst tillkortakomna situation skriver han sina memoarer som en berättelse inuti berättelsen, betitlad ”Att bli pissad på av arbetarkuk” – men den blir inte väl mottagen av den enhetliga och enade konsensus och samförståndsanda han omges av. Griskulturen är alltför stark.
Vad gäller Milla, Millas syrra och Millas kompis med hästarna, som allihop har en betydelsefull roll i händelseutvecklingen, låt oss en gång för alla slå fast redan inledningsvis, att ingen av dem existerar i sinnevärlden – det hade ju varit förskräckligt om de skulle ha gjort det! Det är viktigt att betona den saken när det gäller millorna. I annat fall kan en väldig massa människor känna sig personligen utpekade och kränkta och författaren till den här boken kommer i så fall inte att kunna äta dagens lunch i en vanlig restaurang utan att var och varannan person kliver åt sidan för honom, blek om nosen, livrädd och med skräck i blicken fruktande att bli avbildad i ett kommande verk. Låt oss därför understryka och särskilt betona, att ingen behöver känna sig på minsta sätt personligt träffad av dessa typ-typiska schabloner, varesig personer som författaren aldrig har träffat i hela sitt liv (och därför omöjligen kan känna till) eller personer som han råkat stöta samman med vid något flyktigt tillfälle genom åren. Ingen alltså. Inte heller någon enda kändis eller tevepersonlighet. Men skulle någon trots allt känna sig utpekad i alla fall, låt oss då tillsammans erinra oss Fritiof Nilsson Piratens kloka ord: ’Jag kan fan inte skriva om en stoppnål utan att nån enögd jävel känner sig träffad.
