Inferno (1897) är Strindbergs självbiografiska magnum opus. Boken skildrar den psykiska kris som han genomgick i Paris och Österrike under åren 1894-96. Man säger att skillnaden mellan en dåre och ett geni är hårfin och Inferno visar detta med all önskvärd tydlighet. Det är omöjligt att värja sig från att dras in i porträtteringen av Strindbergs sköra psyke, en människa som balanserar på knivseggen mellan förstånd och vansinne. Med en kristallklar prosa skildrar Strindberg obeslöjat och detaljrikt de ocensurerade, irrationella tankegångar, rädslor och den misantropiska kvinnosyn som under denna period utgör hans paranoida grundvalar. Inferno är skrämmande och fängslande och det är Strindberg när han är som allra mest skoningslös.
