Det finns något som inte riktigt lämnar Bob Hansson någon ro. Snällheten. Varför gör vi inte vårt yttersta för att skapa trygga rum där alla kan vara sig själva? Ja, kanske därför att det i en värld av konkurrens och statushets är svårt att andas ut tillräckligt länge för att mötas på djupet.

Att läsa Bob Hanssons nya diktsamling är inte en färd på ett ulligt, gulligt moln, utan ofta en fördjupning, en sväng ned i mörkret, en rädsla, ett svart hål.

Som alltid är hans dikter träffsäkra, detaljskarpa och fyllda av oss, vi som bebor denna planet. En planet som också är hotad av något som inte är snällhet. Detta är dikter som ser oss, de är liksom genomsköljda av mänsklighet och av vår tid.