"Vad stirrar du på?"
"Inget."
"Joho." Kari flinade. "Du stirrar på mig. Där, via fönstret."
Han kastade en blick mot skyltfönstret tvärs över aulan. Där var de i profil. Snygga, avslappande, framgångsrika. Kari lutade sig ofta fram över bordet, riktade sina ord rakt mot Mira. Gestikulerade med ena armen, underströk sina meningar på företagsmanér. Hon, tillsynes avslappnad, bakåtlutad, med benen i kors, leende. Den tjocka silverkedjan runt handleden blänkte och fick henne att se skör ut. Hon nickade, skrattade uppåt. Sneglade åt sidan. Hela tiden sneglande åt sidan.
Mira har jobbat hårt. Hon är smal, smalare än någonsin förut, hon har rätt kläder, rätt vigselring, hon har Aarnios Puppy i hallen och sju meter takhöjd i vardagsrummet. Men bakom den välpolerade fasaden döljer sig en osäker kvinna med ett förflutet som inte gör sig speciellt bra i inredningstidningarnas hemma hos-reportage. När Mira blir gravid kollapsar hennes omsorgsfullt konstruerade luftslott, och hon blir tvungen att återvända till barndomens och uppväxtens österbottniska lilla samhälle för att göra upp med både sig själv och andra. Vem är hon, och vem vill hon egentligen vara?
Sara Jungerstens nya bok handlar om ett möte mellan landsbygd och stad, men också om att önska ett barn, att förlora ett barn, att välja bort ett barn och att vänta ett barn. Det är en roman om att värdera och omvärdera, om att göra sig av med det gamla för att röja plats för det nya. På samma lediga prosa som i den kritikerrosade debuten Wannabe visar Sara Jungersten att man aldrig kan fly från den man är.
Lika delar liv och luft fick hederspris i Söderströms intrigromantävling 2012.
