Romanen är ruskig men samtidigt varm. Den utspelar sig under tre dygn i Norra Västerbottens inland i juni när sommaren är som ljuvligast och som ljusats.
Fyra vuxna syskon utflyttade till Stockholm kallas oväntat hem till deras gamla mamma. Hon lever ensam, mycket nöjd med sin tillvaro i ett stort hus på starkt sluttande tomt. Mamman oroar sig inte för alla trappor inomhus och utomhus. Hon vill inte ha någon inblandning i det som hon nu kallar sitt privata liv. Allt har blivit bättre sen maken dog. Nu kan hon köra bil själv, i alla väglag, in till samhället för att proviantera, köpa choklad och besöka biblioteket.
Men grannarna oroas. De oroas av hennes boende i ett hus med så många trappor. De oroas å allas vägnar över hennes bilkörning. Åldringsvård kan inte bedrivas på distans. Barnen, allmänt kallade Stockholmarna, måste ta sitt ansvar. På allvar. Alltsedan maken dog för tre år sedan har grannarna i egenskap av grannfrun försökt tala förstånd med dessa barn. De nickar, de hävdar att mamman är så nöjd så. En av dem var hos henne på höstlovet. Någon i julas. Nästa i påskas. Hon har väl inte kört över någon – i varje fall inte än? Så vad är problemet?
Nu är läget akut, förtydligar grannfrun. Det lukar hos er mamma!
Ja, luktar det hos deras lilla renliga mamma – då är nog läget akut. Drivna av oklar skuld åker syskonen omgående norrut. Men var tusan är Jakob? Jakob den av syskonen som så ofta försvinner, drar sig undan. När de tre återstående anländer till mamman blir de inte insläppta. Mamman har dörrar och fönster på glänt. Ut sipprar en egenartad odefinierbar lukt. – Grannfrun omgiven av alla andra grannar har problemet klart för sig och vet lösningen: Mamman ska in på ett äldreboende – nu!
Barnen, de naiva stockholmarna, nickar eller om de skakar på sina huvuden kanske. Hur ska det ske? En klartänkt stark mamma med alla sinnen i behåll – hon har rätt enligt att alla våra lagar bestämma över sitt egna liv. Och hon har det ju så bra. Systrarna tänker ut en egen lösning på dilemmat – de ska sticka. De ska överlåta allt, ja, allt, till kvarvarande brodern, älsklingssonen, att besluta.
Mamman sitter vid sitt köksfönster, kan koppla av när ”barnen” går in till grannens eller åker in till samhället. Då har hon möjlighet skriva. Hon har utnämnt sig själv till landets sista brevskrivare. I sina brev är hon fri att berätta sin sanning. Eller som hon kallar det: ”Min Sanning”. Där ska de få veta allt och lite mer därtill. Hon adresserar breven till äldsta dotter och sätter på dubbla frimärken. Läsning som dottern bör få nästa vecka.
Men. Historien har sin gång. Allt går liksom åt helvete.