Hatten var alldeles för stor, förstås. Den sjönk ner över öronen på Trulsa. Man såg inte stort mer än hennes lilla trubbnos och glada mun. Hennes snälla bruna ögon bara glisade fram litet under brättet.
Trulsa drog fram en stol till spegeln och klättrade upp.
"Oj, vad jag är fin!" sa hon.
