Hon sĂ„g Tysken gĂ„ bland trĂ€den och plocka blad som han ett efter ett stoppade i munnen och tuggade ner. Inte vĂ€ldigt hungrigt eller njutningsfullt, mera vetgirigt, sorgfĂ€lligt, metodiskt. Bladgrönt i hans mun, grön klet i hans oxeltĂ€nder och mellan tĂ€nderna i underkĂ€ken fram. Bladgröt nedsvald genom hans strupe.Han Ă€r Tysken som hĂ„ller pĂ„ att köpa upp mark. Hon som betraktar honom heter Ilse. I Birgitta Lillpers nya roman möter vi dem, och likasĂ„ Volmar Frank. Volmar vill dra sig undan vĂ€rlden och har hittat ett hem i ett övergivet kraftverk i skogen. Ilse har ett ombonat och vackert litet hem i samma skog. Ăven hon vill leva ensam och ifred, men blir involverad nĂ€r Volmar Frank fĂ„r ett blödande sĂ„r. Han talar inte om vad som hĂ€nt. Ilse tar hem veterinĂ€ren till Volmar för att se om skadan. SĂ„ret lĂ€ks hjĂ€lpligt efter behandlingen men fortsĂ€tter att blöda. Romanen kĂ€nnetecknas, liksom Birgitta Lillpers tidigare böcker, av en sĂ€regen sprĂ„klig skönhet och ett omisskĂ€nnligt landskap. Sedan debuten 1982 med diktsamlingen StĂ€mnoja har hon omvĂ€xlande skrivit poesi och prosa och Ă€r i dag en kritikerhyllad och prishöljd författare. Senast blev hon under 2008 tilldelad Lars Ahlin-stipendiet, Samfundet De Nios Stora Pris och Ferlinpriset. âFör den som fryser av döden i livet, isvindarna, likstelheten, finns hĂ€r bot. En dos Lillpers per dag. LĂ€s! LĂ€s om! LĂ€s om igen! Levande som en fjĂ€ril.â / Pia Zandelin i Expressen om Alla dessa liv och vĂ„der.