En man återvänder till den förfallna villan i en svensk småstad, där han bodde i ett skolhushåll som barn. Han återkallar för sig själv sin barndom och ungdom och minns de människor som stod honom nära – den gamle fadern, modern som drabbades av sinnessjukdom, en kvinna som införde honom i den kroppsliga kärlekens värld, en flicka som han drogs till men på något sätt svek, hans egen hustru, med flera. Alla dessa människor är delvis verkliga och delvis overkliga. Han står dem nära men han står också utanför dem, och de själva glider samman med hans egna bilder av dem. Också den gamle barockmålaren Arcimboldo är en sorts mönster för romanen – han som målade en bibliotekarie i form av en figur sammansatt av idel böcker och en trädgårdsmästare av idel växter och grönsaker. På liknande sätt framstår människan i ”Palatset i parken” som uppbyggd av de idéer, minnen och upplevelser som hon gör till sina och som slav under det hon tror sig själv råda över.
Lars Gyllenstens roman ”Palatset i parken” rymmer en rad centrala diskussioner om ämnen som medlidandet och dess villkor, människors avstånd från varandra, ansvar och brist på ansvar. Det är också en berättelse full av sensuella detaljer, av känsligt fångade stämningar och av människor som får liv i minnets spegel.
