Kaj log, fast hon sannerligen inte alls hade nÄgon lust att le, men just nu kÀnde hon ansvaret över syskonskaran sÄ starkt. Den lilla smula av viktighet, som hon förut hyst, hade i ett enda tag ramlat av henne. Hon hade kÀnt sig sÄ otroligt vuxen emot barnen och varit sÄ sÀker pÄ att gÄ i land med sitt uppdrag. Uppdrag... nÀr hon tÀnkte pÄ vad det bestÄtt i Ànda till nyss, innan det dÀr telefonsamtalet kom, tyckte hon att hon gjort sig enbart löjlig.
Det hade ju bara gÀllt för henne att fara ut med syskonen till pensionatet och bo dÀr med dem under de tvÄ mÄnader som förÀldrarna skulle vistas utomlands.
