Ănda sedan jag var liten har min mamma berĂ€ttat för mig om den hollĂ€ndske pojken som kom och bodde nio mĂ„nader i hennes familj efter andra vĂ€rldskriget 1945. Hon var tretton och han elva Ă„r dĂ„. Han blev som en extra bror och de behöll kontakten. Julen 2015, sjuttio Ă„r senare, skajpade han och min mamma med varandra pĂ„ svenska. DĂ„ insĂ„g jag att jag mĂ„ste skriva boken Tulpanpojken. Jag förstod plötsligt att det hollĂ€ndska krigsbarnet var ett slags ensamkommande flyktingbarn, sĂ€ger Christina WahldĂ©n.
Den 18 oktober 1945 anlÀnder Wim till Nyköpings station. Han Àr elva Är och kommer frÄn Tiel i Holland. Han har skickats till Sverige för att det inte lÀngre finns nÄgon mat i hans hemland. Hungervintern, den sista krigsvintern, var fruktansvÀrd i Holland, till slut var sockerbetor det enda som fanns att Àta. Det fanns ingen vÀrme och ingen mat, stÀder brann, folket hade det oerhört svÄrt och mÄnga dog. Hos familjen utanför Nyköping fÄr Wim det bra, men allting Àr sÄ annorlunda. Det finns mat, och vÀrme, och ingen har varit med om kriget.
Christina Wahldén har skrivit en bok om vÄr, och Europas historia. Förlagd till mitten av 1940-talet, men skrÀmmande aktuell i dag.
Mellan 1945 och 1946 kom det drygt tiotusen utlĂ€ndska barn, mellan Ă„tta och tolv Ă„r, till Sverige genom RĂ€dda barnen. Ăver tvĂ„tusen barn kom frĂ„n Holland. Wim var ett av dem.