Ibiza, med sin röda jord och sina silvergrå olivträd, med sina svartklädda kvinnor mot bländande vita kritväggar, med sin bitterljuva efterklang av Chopins och George Sands kärlekssaga – vad väntade sig Mona av den vita ön?
När Mona, eng ung kvinna i trettiotalets ännu oväckta värld, uppvuxen i solid borgerlighet och med de färdiglagade åsikternas och de oreflekterade ståndpunkternas skygglappar för ögonen, möter den trettio år äldre arkitekten Jean, blir detta för henne något livsavgörande, ett uppvaknande ur en törnrosasömn. Hon väcks inte bara till sinnlighetens och utlevelsens bristningsfyllda glädje, utan också till livet, till en ny och smärtsam insikt om samhörigheten med och ansvaret inför nuet och medmänniskorna. Mona och Jean reser bräckliga murar av sinnlig lycka och nyfunnen gemenskap kring sin idyll; men bortom det blå havet skockar sig molnen allt tätare samman. Spanien förblöder i inbördeskriget. På Palazzo Venezias balkong vrålar Mussolini imperialistiska slogans. I Sverige dröjer sig ännu den fredliga idyllen kvar, men i Tyskland brinner synagogorna, klampar tunga stövlar redan mot Polens gränsar. Illusionernas årtionde skall snart vara förbi, för världen, snart kanske också för henne själv …
Med Väckt ur drömmen (1958) har Eva Alexanderson skapat en intensiv och fint nyanserad kärlekshistoria och skildrat en ung flickas smärtsamma mognad till kvinna, till människa i nuet; bakom kärlekshistorien tecknas med klara, kraftiga drag den mörknande politiska horisonten, betonas obönhörligt vårt behov av engagemang, nödvändigheten av att leva i tiden och med mänskligheten.
