I öppningsscenen möter vi Windy i sin frisersalong. Professorn, stamkund sedan mĂ„nga Ă„r, har just satt sig tillrĂ€tta för en regelbundet Ă„terkommande hĂ„rklippning. Ănnu kortare? frĂ„gar Windy, vill professorn verkligen se ut som en marinsoldat? Vad har professorn emot sitt eget hĂ„r? Ja, förlĂ„t. Men jag sĂ€ger som det Ă€r. Jag Ă€r en uppriktig mĂ€nniska. Och sĂ„ pratar hon vidare. Om högt och lĂ„gt. Om stort och smĂ„tt. UngefĂ€r som hĂ„rfrisörer förvĂ€ntas göra. Windy pratar och professorn lyssnar. Ja, han fĂ„r knappt en syl i vĂ€dret. Av Windys kommentarer och av monologens utveckling förstĂ„r man att professorn dĂ„ och dĂ„ mĂ„ste ha nickat, nekat, opponerat sig eller fĂ€llt en kort kommentar. Men det Ă€r Windys röst som mal pĂ„. PĂ„ ett ytligt plan Ă€r Windy berĂ€ttar en enda lĂ„ng monolog i realtid. Boken tar inte mycket lĂ€ngre tid att lĂ€sa Ă€n det tar att klippa hĂ„ret. Men successivt tar Windy upp nya och ovĂ€ntade samtalsĂ€mnen. Det visar sig att hon har övernaturliga förmĂ„gor. Hon kan tala med de döda och hon har nyheter frĂ„n Ă€nglarna att förmedla. Trots sitt ringa omfĂ„ng Ă€r Windy berĂ€ttar en stor liten bok. En bok som tar lĂ€saren med sig i hisnande tankesprĂ„ng, existensiella frĂ„gestĂ€llningar och hĂ€pnadsvĂ€ckande associationsbanor. Under berĂ€ttelsens gĂ„ng antar Windy en skepnad som nĂ€rmast pĂ„minner om de antika sibyllorna, de sierskor som konsulterades av makten vid annalkande kriser och katastrofer.
Lars Gustafsson (f 1936) Àr professor i filosofi och germanska sprÄk vid University of Texas i Austin, dÀr han ocksÄ Àr bosatt med sin familj. Hans böcker översÀtts till mÄnga sprÄk och han har fÄtt ett flertal svenska och internationella utmÀrkelser, bland annat Pilotpriset 1996.
