I Ă„r efter Ă„r har robotar varit vĂ„ra slavarbetare och utfört tunga och monotona arbetsuppgifter inom industrin. Tysta, medgörliga slavar, som arbetar dygnet runt utan att stĂ€lla krav. Men Ă€r det en bild av oss sjĂ€lva vi ser, nĂ€r vi tittar pĂ„ dessa konstgjorda slavar? VĂ€cker synen av den tysta, icke-organiska slaven nĂ„gra kĂ€nslor inom oss, och pĂ„verkas i sĂ„ fall dessa kĂ€nslor av robotens utseende? FörĂ€ndras vĂ„r moral i takt med robotarnas utbredning? Vems moraliska ansvar Ă€r det nĂ€r en sjĂ€lvstĂ€ndigt tĂ€nkade drönare dödar fienden i krig? Robotarna, vĂ„ra konstgjorda slavar, de drömmer inte om frihet och sjĂ€lvstĂ€ndighet â de drömmer inte om nĂ„got alls. Det Ă€r dĂ€rför de Ă€r sĂ„ exemplariska slavar. De kan varken lida eller ha nĂ„gon egen vilja, och ingen moralisk skugga kan dĂ€rmed falla över âslavĂ€garenâ eftersom en robot inte kan berövas nĂ„got i mĂ€nsklig mening. NĂ€r nu mĂ€nskligheten gĂ„r framĂ„t, blir mer moralisk, mer civiliserad, allt fler fĂ„r det bĂ€ttre ekonomiskt, och mĂ€nskliga rĂ€ttigheter sprids över vĂ€rlden, sĂ„ kommer ingen mĂ€nniska mer att förslavas. Vi har ju robotarna, som aldrig kommer att klaga, eller krĂ€va frihet och sjĂ€lvstĂ€ndighet i nĂ„got som helst avseende. Eller?