I Marie Silkebergs åttonde diktsamling rör sig ett du genom depressionens landskap, terrordådens städer, flyktingars redan tömda platser, till andra kontinenter, städer och tillstånd. I en samtid som är efterskalvets, brottens, uppbrottens. Varje plats är en annan tid, ett förflyttat centrum. Tid och plats sammanförs inte annat än i de ögonblick som berättas. Kärlek, död och former av motstånd binder samman städerna i möten, detaljernas intensitet. Sökandet iscensätter en rotlöshet som är både förlösande och smärtsam.
Staden var alldeles stilla på morgonen.
Som om de döda återvänt till sitt rike.
Festats fram och sedan återvänt.
Sirener hördes hela natten.
Vad vill du helst frågade han. Att det ska vara.
Poliser eller ambulanser?
Jag vet inte sa du.
