Elin Wägner

Tillsammans skrev Ulla Isaksson och Erik Hjalmar Linder sin numera klassiska biografi över Elin Wägner som utkom i två delar åren 1977 och 1980. Den ger en heltäckande skildring av den fascinerande människan Elin Wägner – den privata: det ensamma barnet, äktenskapet med John Landquist och den stora kärleken till Sigfrid Siwertz – den offentliga: journalisten, filosofen, samhällsdebattören och författaren. Denna efterlängtade utgåva innehåller de två delarna samt ett förord av Helena Forsås-Scott från 2003.

Elin Wägner föddes i Lund 1882. Hennes mor, prästdottern från Tolg, dog när Elin var tre år. Moderns familj, främst morbrodern som senare också blir präst i Berg, norr om Växjö, blev oerhört viktiga för Elin Wägner och förebilder för romanfigurer i flera av hennes verk. Hon började sin journalistiska karriär i Helsingborgsposten (1903–04), flyttade till Stockholm och blev medarbetare i Vårt land (1904–05) och redaktionssekreterare i Idun (1907–17). Skrev under ett antal år artiklar i Dagens Nyheter, bl.a. under signaturen Devinez. Medarbetade i Tidevarvet (1923–36).Hon var redan en välkänd stockholmsjournalist och hade gett ut Norrtullsligan (1908) och Pennskaftet (1910) – båda om yrkesarbetande kvinnor i stadsmiljö – när hon gjorde sitt litterära genombrott med smålandsromanen Åsa-Hanna (1918). Därefter följde en roman om året, flera med förankring i Småland och med utgångspunkt i tidens stora frågor: kvinnornas rösträtt, freden och miljön. I Fred med jorden (1940) utformar hon tillsammans med Fogelstadgruppens Elisabeth Tamm ett program för en uthållig jordbrukspolitik. Elin Wägner var en av grundarna av Fogelstadgruppen. I den viktiga debattboken Väckarklocka (1941) berör hon vår tids stora samhällsfrågor: jämställdheten, freden och miljön. Efter utgivningen av den lysande Selma Lagerlöfbiografin (1942–43) blev hon invald i Svenska Akademien 1945. Den sista stora smålandsromanen blev Vinden vände bladen (1947). Elin Wägner dog 1949.