Om mÀnniskans Äldrar, om hennes frihet och begrÀnsning handlar novellerna i En bortkastad ros. Med mognadens överblick fogar Maria Wine samman minnesskÀrvor som tillsammans bildar ett klart mönster - En bortkastad ros blir liksom författarinnans föregÄende bok, Kanskes osÀkra bÄt, en memoarmosaik, fylld av sÀkert iakttagna detaljer och poetisk grace.
Novellerna Puckelryggen och rosen och De gamla fröknarna pÄ vinden Äterger med lyrisk realism författarinnans minnen frÄn de fattiga uppvÀxtÄren i Köpenhamn. En Äterkomst Àr en ömsint studie i Älderdomens isolering, medan Min tid Àr en lekfullt vemodig meditation över tidens snabba flykt och medelÄlderns första "hemliga runor över ansiktet".
KÀrleken i skiftande belysningar och synvinklar ger temat i den ironiskt genomskÄdande Pappa, mamma, barn och den intensiva Rösten, en berÀttelse om de sammansatta motiv och önskningar som brukar sammanfattas i ordet kÀrlek. Utanför det mÀnskligas begrÀnsning stÄr slutligen prosapoemet Vinden som Àr ett genomlyst prosapoem till den tyngdlösa glÀdjen.
De ömsom lyriskt behagfulla, meditativt eller realistiskt fÀrgade novellerna och prosadikterna gör En bortkastad ros till en ovanligt tilldragande lÀsning.