Det här är min norsk/svenska historia precis som den var, personer och platser är autentiska liksom de flesta händelserna. Berättelsen ringlar sig fram styrd av de mäktiga lagar som en del kallar ödet men som är livets grymma lovsång den kollektiva väv vi alla slås in i.
Ja, de yttre händelserna var ungefär så här men om de inre jordskreden har jag diktat. Och ett vet jag nu när berättelsen är klar att historien bär med sig ett enda imperativ: vi har inte gett dig din stund på jorden för att du ska leva räddhågset och halvt. Utan fullt ut och helt.
Så följ mig bortåt gränserna, du älskade dotter!
Aino Trosell
Hon sitter och ser på sin flicka. Nyss kämpade den lilla för att lyfta huvudet från underlaget, spädbarnets gåtfulla blick fasthakad i hennes.
Nu är dottern redan vuxen, arg och stark och feministisk. Hur fort rinner tiden är hon själv nästan gammal?
Hundra år och fem kvinnor en stafett av mor och mormor, mormors mor och dotter. Fem kvinnor som framlever sina liv i gränstrakterna mellan Norge och Sverige. Hundra år av en sorts kärlek historien nåbar med blotta fingertopparna.
Elis kamp med oönskade graviditeter, med späda, döda barn och fattigdomen där vid Trysilfjället.
Hennes dotter Stina fick det bättre, gifte sig med svensken. Men säg blev hon lycklig med den stränge Per? Fast när yngsta dottern Edit föddes lovade han att aldrig slå just henne.
Hon blev pappas flicka. En problematisk relation, en problematisk kärlek. Ja allting blev förfärligt problematiskt, inte minst relationerna till männen. Och den nya tiden lockade, nya tankar, andra drömmar än att bara ha familj. Ett möjligt eget liv? Barn var ingenting hon stod efter, ändå födde hon en dotter.
Som tonåring insåg denna dotter att hon inte varit önskvärd. Sedan rycktes modern bort. Men folkhemmet tog över där familjen inte fanns. För ännu en ny tid sprang fram med hopp och nya drömmar.
Till sist: en dotter, vacker, stark med ögon outgrundliga som skogstjärnar. Och med hela kvinnobördan outtalad, den femte generationen.