Vad Àr det som hÀnder i det som verkar vara stillhet? Finns det en fast grÀns mellan att delta och att avstÄ? I detta att avstÄ kan vÀxa en annan sorts nÀrvaro, som minnet av en död vÀn eller av en kort förÀlskelse.
I Eva Runefelts noveller trĂ€der mĂ€nniskor och landskap fram för att sedan försvinna, men mellan dem finns förbindelselĂ€nkar. Minnen och gestalter Ă„terkommer, sedda frĂ„n olika hĂ„ll, med hemvist i skilda medvetanden. MĂ€nniskorna i berĂ€ttelserna rĂ€ds det som hĂ€nder ovĂ€ntat, men Ă€r Ă€ndĂ„ hela tiden utsatta för sina förnimmelser. I orörligheten Ă€r det trots allt aldrig stilla â det liknar mer en fördröm, ett flöde av doft och syner. En flicka lĂ€r sig att sitta still bĂ„de med kroppen och tanken för att stoppa tiden och göra sig osĂ„rbar. En gammal kvinna gĂ„r högst konkret till vĂ€ga nĂ€r hon inte vill acceptera att hennes man har dött. En man har noga planlagt sitt liv och vĂ€rjer sig för det intrĂ„ng som heter förĂ€lskelse. NĂ„gra mĂ€nniskor försvinner gradvis in i ett feberhett sydfranskt landskap, statt i upplösning. GrĂ€nser mellan liv och död luckras upp och tĂ€njs ut; en levande och en död samtalar med varandra.
Det gÄr inte att hejda tiden, men Eva Runefelts sprÄk fÄr tiden att dröja och bli till ett alltmer vidgat rum, fyllt av meddelanden, rörelse och förÀndring. Hejdad tid kom första gÄngen ut 1994.