I Martin Tistedts Lux aeterna möts livsprocessernas oupphörliga kaos och poesins sĂ€rskilda stringens. Födelse, förintelse, smuts, renhet, vĂ€llust, smĂ€rta: det organiska och ickeorganiska varats störtflod vĂ€ltrar sig fram genom universum och sprĂ„ket â lĂ„ngt bortom gott och ont.