En trettonÄring lÀmnar sitt land Belgiska Kongo, sina förÀldrar och sin lillebror och skickas till Sverige. Hon ska bo pÄ Svenska Missionförbundets hem för barn vars förÀldrar arbetar utomlands. DÀr finns hennes storebror sedan tvÄ Är tillbaka. Det Àr för att kunna fortsÀtta gÄ i skola hon reser. En pÄtvingad sjÀlvstÀndighet vÀntar henne.
Samtidigt Àr Belgiska Kongo pÄ vÀg att erövra den sjÀlvstÀbdighet som folket sÄ lÀnge lÀngtat efter. à ret Àr 1959 och den nÀrmaste tiden ska bÄde hon och Kongo sÀttas pÄ prov dÄ det gÀller att stÄ pÄ egna ben.
För missionÀrsbarn i de bÄda Kongo-staterna regel att lÄnga tider leva skilda frÄn förÀldrarna. De skickades först till internat i Pointe-Noire i Franska Kongo och senare till Sverige. Brev en gÄng i veckan, det var sÄ kontakten hölls, utom pÄ loven eller nÀr familjen var i Sverige pÄ viloperiod.
Med hjÀlp av sina egna och förÀldrarnas brev och dagbokanteckningar skildrar Margareta Andermo sitt tonÄrsliv i Sverige parallellt med hÀndelseutvecklingen i Kongo 1959-1961. "Men det finns sÄdant hon inte skriver om" Àr en personlig berÀttelse frÄn en tid och ett sammanhang dÄ det bara var genom brev kontakten kunde hÄllas.
