»Min styvfar var musiker. Hans öde var mycket märkvärdigt: han var den egendomligaste och underbaraste människa jag någonsin känt.«
Njetotjka Njezvanova har under sin barndom haft en märklig dragning till styvfadern Jefimov, en misslyckad violinist som ansåg sig själv vara ett förbisett geni, och som dessutom försatte familjen i fattigdom innan han begick ett fruktansvärt brott.
Uppväxtskildringen Njetotjka Njezvanova [Не́точка Незва́нова, 1849] innehåller alla de teman som dominer Fjodor Dostojevskis senare romaner: lidande, ensamhet och galenskap, det är också en de första framställningarna av en stark hjältinna som vägrar låta sig krossas i den ryska litteraturen. Kortromanen var ett större projekt som aldrig hann färdigställas innan Dostojevskij skickades i exil till Sibirien.
I översättning av Ellen Rydelius.
FJODOR DOSTOJEVSKIJ [1821–1881] är mästaren från S:t Petersburg, en av de största romanförfattarna genom tiderna. Hans mest inflytelserika verk är romanerna Brott och straff [1866], Idioten [1869], Onda andar [1872] och Bröderna Karamazov [1880].