Joppe Àr död. Men han lever ÀndÄ. Som befann han sig nÄgonstans mittemellan. Tiden stÄr stilla hÀr i rummet. Joppe hÄller min hand och sover tungt. Utanför fönstren sveper vinden med sig den första klara höstluften. NÄgra löv pÄ trÀden har gulnat. HÀr inne vilar solen mot kala vita vÀggar, klockan rör sig sakta framÄt. Trots att allting har stannat upp. En bubbla har sÀnkt sig över livet. Ingenting blir lÀngre som förr.
Joppe ligger pĂ„ sjukhus efter att ha försökt hoppa frĂ„n Ălvsborgsbron. Och trots att det Ă€r Alma som ringt ambulansen som rĂ€ddat hans liv, kan hon inte sluta grĂ€ma sig. Hur kan hon inte ha förstĂ„tt att hennes bĂ€sta vĂ€n mĂ„tt sĂ„ dĂ„ligt? Och hur ska hon kunna lĂ„ta bli att oroa sig för att det ska hĂ€nda igen? Det Ă€r tungt att gĂ„ vidare och svĂ„rt att prata om det som hĂ€nt, sĂ€rskilt med de mĂ€nniskor som tidigare har stĂ„tt Alma som nĂ€rmast: Joppe sjĂ€lv, pappa och flickvĂ€nnen Hedvig. Undan för undan raseras den omvĂ€rld som hon tidigare har förlitat sig pĂ„. Men i de svartaste djup finns ocksĂ„ ljusglimtar. FrĂ€mlingen Jim som bjuder pĂ„ kaffe, klasskompisen Siri som sĂ€ger som det Ă€r, och skrivandet, som hjĂ€lper Alma att bĂ€ttre förstĂ„ sig sjĂ€lv.
PÄ andra sidan bron Àr den fristÄende fortsÀttningen pÄ SommarplÄga. En stark och rörande berÀttelse om svek, rÀdsla, kÀrlek och vÀnskap.
