En kort stund funderade pojken pÄ att vÀnda om , gÄ tillbaka över Àngen och klÀttra över muren igen. Han hade ingen klocka och exakta tider betydde ingenting för honom, men himlen ovanför hans huvud var mörkgrÄ nu och luften omkring honom hade kallnat Ànnu mer. Han visste att dagen började ta slut och att natten snart skulle komma.Han skulle bara gÄ en liten bit till över den mjuka marken. Han visste ju var han var; stugan dÀr hans mormor lÄg och sov fanns bakom honom, Àven om han inte lÀngre kunde se den. Han fortsatte framÄt över den platta marken, fram mot den suddiga vÀggen av dimma som gick att se men inte att fÄnga; som pÄ ett magiskt sÀtt hela tiden förflyttade sig en bit bortÄt, som om den lekte med honom.Pojken stannade. Han höll andan. Allt var tyst och ingenting rörde sig, men plötsligt hade pojken fÄtt en kÀnsla av att han inte var ensam. Hade han hört ljud i dimman?
Skumtimmen Ă€r en sĂ€regen debut som dröjer sig kvar hos lĂ€saren lĂ„ngt efter bokens sista sida. Det Ă€r en berĂ€ttelse om sorg och oĂ€ndlig saknad och en historia dĂ€r skuggorna frĂ„n det förflutna sveper in i nutiden - frĂ„n Ălands karga natur och befolkning, bakĂ„t till andra vĂ€rldskriget, bort till Karibiska havets hamnar och tillbaka igen.En dimmig sensommardag i början av sjuttiotalet pĂ„ norra Ăland försvinner en liten pojke utan nĂ„gra som helst spĂ„r. I dagar letar familjen, polisen och frivilliga efter honom. Tjugo Ă„r senare fĂ„r pojkens mor Julia ett ovĂ€ntat telefonsamtal frĂ„n sin far, den Ă„ldrige sjökaptenen Gerlof Davidsson. Han ber henne komma till Ăland för att hjĂ€lpa honom med efterforskningar kring dottersonens försvinnande.Julia Ă„tervĂ€nder till sin barndomsö och tillsammans börjar de söka i det förflutna. Först nu fĂ„r hon höra talas om en mytomspunnen ölĂ€nning, Nils Kant, som en gĂ„ng satte skrĂ€ck i en hel bygd. Han Ă€r död och begraven sedan lĂ€nge, lĂ„ngt innan Julias pojke försvann. ĂndĂ„ sĂ€gs han ibland vandra pĂ„ det ölĂ€ndska alvaret i skymningen. I skumtimmen.