NÀr min pappa, som jag kallade Dippen, fick alzheimer behövde han mycket omvÄrdnad och jag var en av dem som tog hand om honom. Det hade kunnat heta att jag gav tillbaka den omvÄrdnad som han gett mig som liten, men sÄ var det inte. Jag hade nÀmligen vÀxt upp med ett pappahÄl i mitt flickbröst. Min pappa var vÀrldens roligaste och underbaraste. Men han kunde ocksÄ vara elak och avstÄndstagande. NÀr denna himmel-o-helvete-pappa blev gammal, hjÀlpsökande och förvirrad var det dÀrför dags för vÄr uppgörelse. Den dÀr tiden blev ett sÀtt att nÄ försoning. Att umgÄs med en som har alzheimer Àr inte lÀtt men i livets sista skÀlvande tid hann vi med det viktigaste, vi fick ett vÀrdigt avslut och jag hann fÄ en lycklig barndom strax innan jag fyllde femtio.
Dippen och jag Àr en ömsint berÀttelse om en komplicerad far-och-dotter-relation men ocksÄ en bok om att ta hand om en Äldrande förÀlder. Trots det allvarliga Àmnet Àr det en historia kantad av humor och kÀrlek.
