Är ensamhet ärftligt? En pappa dör och en vuxen dotter kommer hem för att städa ur lägenheten. Pappan har levt ensam i många år, besvärlig att ha att göra med och kringskuren av sina neuroser. Men också en hederlig och ärlig person som ville ha ett vackert liv. Medan hon tömmer rummen gör hon en upptäckt: hon lever lika ensam som han har gjort. Varför?
Frågan kastar henne bakåt till den egna familjehistorien, men också in i en större berättelse. Den om samhället, om kyrkan, om de som inte passar in. Som den prostituerade Anna Johannesdotter, som levde i 1800-talets Stockholm, där hon skrev sina levnadsminnen i en ensamcell på häktet. Olycklig, bråkig, övergiven.
Varför blir man som man blir? Går det att ändra på sig själv? Vad måste man försvara och vad måste man ge upp?
