Fem-gÀnget nÀrmade sig Kirrinön. Mitt pÄ ön reste sig slottsruinen. Trasiga valv och halvt nerrasade torn och murar var allt som fanns kvar av byggnaden, som en gÄng i tiden hade varit ett imponerande slott. Nu bodde bara kajorna i det och pÄ murkrönen och tornen satt mÄsarna i flockar. "Det ser hemskt mystiskt ut", sa Julian. "Det skulle vara roligt att gÄ i land och titta pÄ det. Och tÀnk vad kul om vi kunde övernatta pÄ ön!"
Men hade de anat vad de skulle rÄka ut för hade de nog aktat sig för den gamla slottsruinen ...
