När Martina och Gustav möts blir bara en av dem handlöst förälskad. Den andra tror över huvud taget inte på idén om »Den Stora Kärleken«, faktumet att de passar så oerhört bra ihop måste ju inte betyda att de inte kan passa ihop också med andra.
Och så går åren. Medan de älskar och bråkar och blir vuxna och flyttar hemifrån, och medan kärleksrelationerna med andra människor kommer och går, så växer de ihop. Martina och Gustav är så symbiotiska att de inte kan vara utan varandra, men de har hela tiden samma grundkonflikt mellan sig. Vad måste man lova den man älskar? Vad kan man kräva?
Generationer av läsare har älskat Gun-Britt Sundströms klassiska roman Maken från 1976. För Gustav följer löst händelserna och tematiken i den romanen, men i nutid och med ett omvänt berättarperspektiv (på samma sätt som Sundström i För Lydia parafraserade Den allvarsamma leken genom att byta berättarperspektiv och decennium). Här är Vietnamdemonstrationerna utbytta mot klimatdemonstrationer, projektet att bli vuxen är kringskuret av en skriande bostadsbrist och de gemensamma politiska visionerna har förbytts i en tvingande instagramindividualism.
Men Martinas och Gustavs ömsom felslagna och ömsom episka kärlekshistoria är densamma. Konflikten står mellan den självförbrännande passionen som inte lämnar utrymme för några val, och den sortens kärlek som man kan resonera om och krångla med. Mellan illusionerna man ännu har kvar, och vuxenblivandets alla besvikelser. För Gustav är varken kärnfamiljsdystopi eller romance, det är en kärleksroman som tar sitt ämne på allvar.