Fyrahundrafyrtio år är en lång tid. En era av tid. Exakt hur lång tid det är, det var, är inte så viktigt. Eller så är det mycket viktigt. Att det var en lång tid. Men det är också oerhört tjatigt, detta att ständigt påpeka hur lång tid det var, det är. Hur många år som gått sedan dess, efter de fyrahundrafyrtio åren? Vad spelar det för roll? Det spelar mycket stor roll. Nästan ingen roll alls. Det är det enda som spelar någon roll. Om ett bord är ett bord, om en stol är en stol.
Efter sin senaste bok DIKTSAMLING, som var en bitsk kommentar till samtiden, utkommer nu Lina Ekdahl med sin sjunde diktsamling, som är en trampande, upprepande, drastisk, sorglig, ömsint vandring i denna era av tid. Där ett uppbrott har skett, där bilden är fel, där allt studsar tillbaka. Baka. En vilsen röst rör sig i utkanterna. Hon känner inte igen sina händer, sin längtan, sin humor, sina tankar, sitt sätt att röra sig, sina konturer. Fartyg glider förbi, rönnbär mognar, människor ropar. Att försöka är det enda man kan göra, det vet hon.
Det är ingen resa. Det finns inget mål. Det som finns är bär, bönor, berg, grillad fisk, russin läggs till russin och till slut hittar hon också ett språk. Dillkronor dyker upp. Liksom humor, självömkan, banaliteter och sanningar som inte längre gäller. Det finns ingen lösning. Det finns endast ett pågående liv.
Lina Ekdahl rör sig i den skälvande osäkerheten med sitt konkreta och precisa språk. Där allt synes vara som det är, som det står, för att i nästa stund tippa över, vända på en och samma fläck.