Gunnar Björling är en av de främsta diktarna i Finlands svenska litteratur. Han debuterade 1922, 35 år gammal, med Vilande dag och arbetade sedan i en lång rad diktsamlingar på att fullända sin originella lyriska form och slå fast sitt tankesystem. Björlings lyrik ville reformera språket. Den söker sig nya vägar i uttrycket, nöjer sig med några få ord där en konventionell mening skulle haft tre gånger så många. De som blir kvar är inte alltid de som enligt gängse sätt att se ter sig viktigast men de fogas samman på ett överraskande och innehållsrikt vis, så att dikten, för den som gör sig mödan att tränga in i den, ger en ny och överraskande innebörd åt språket och kan framföra sitt budskap på ett fräschare och direktare sätt.
Björlings lyrik är vacker att lyssna till när han själv läser, men när den först läses inte så lätt att tillägna sig. Han blev också under många år angripen och förlöjligad utan att för den skull kapitulera och erkändes till sist också, vid sin död 1960, som en av den nordiska poesiens förnyare. Gunnar Björling blev 73 år.
