Itta är en framgångsrik jurist. Hon flyttar in i en ny lägenhet som ligger i ett hus kallat Utsikten. Med sig har hon tavlor, ett allmogeskåp, en säng och flera kartonger fyllda med stenar. För ofta tänker Itta på den helt runda stenen med det märkliga hålet som hennes mormor hittat på leråkern utanför sitt torp, och vad hennes mormor hade att berätta om den.
Här skriver Elsie Johansson finstämt om grannar som finns och som inte finns, om att söka efter det som betyder något och om hur tro och minnen kan erbjuda tröst när känslan av ensamhet blir för stark.
“Elsie JohanssonsHöra stenarna sjunganärmar sig det magiska och förbinder den gamla folktrons torparsverige med en kvinnas moderna storstadsliv. De kvinnliga relationerna är präglade av öm kärlek och frånvaron av densamma, liksom av utsatthet och ensamhet.” Sydsvenskan
Trots det som hände, och hade hänt, vore det på tok för enkelt och illa genomtänkt att påstå att Itta blev den människa hon blev på grund av det oförklarliga fynd som hennes mormor hade gjort i leråkern en gång för längesedan.