Malone dör [1951], om en gestalt nära döden som bara måste berätta historier, är en av de mest komplett och mest besatt självkritiska i 1900-talets ström av metafiktioner. Med bitter humor demonstrerar Beckett, i den andra delen av sin klassiska romantrilogi, begränsningarna och njutningarna hos, samt frånvaron av ett acceptabelt substitut för det där ordet – fiktion.
Samuel Beckett [f. 1906] är irländaren som efter andra världskriget började skriva på franska i stället för sitt modersmål. Hans prosa och dramatik omdefinierade det modernismens förhållande till verkligheten i den humoristiska askesens tecken. Becketts romantrilogi – Molloy [1951], Malone dör [1951] och Den onämnbare [1953] – har stått sig som unik med sin koncentrerat absurda omkastning av teman som vilja, minne, kärlek, lycka, tal och skrift. 1969 belönades Beckett med Nobelpriset i litteratur.
