”Det har anmärkts på den ton, i vilken undertecknad polemiserar. Härpå skulle jag helt enkelt vilja svara, att jag inte respekterar de lagar för skrivsättet, som
så kallade respektabla och vederhäftiga medmänniskor diktera. Ingen skribent, som står i kamp med den allmänna meningen i sin tid, har gjort det.” Alltifrån 30-talets Krusenstjernafejd
till 70-talets vänsterdebatter framträdde Per Meurling (1906–1984) som vildsint debattör och fridstörare. Den småländske religionshistorikern
och prästsonen kom att inta många olika positioner genom åren, som försvarare av Stalins utrensningar lika väl som rabiat antikommunist. Han skrev böcker om indiskt kastväsen och franska revolutionen, om Shakespeare, markis de Sade och Erik Gustaf Geijer,
men också Gullivers sexresor. Därtill en uppsjö lärda artiklar i allehanda ämnen som väckte omgivningens
beundran – och raseri. Han levde ofta ur hand i mun, festade intensivt, retades, lurades och förolämpade ogenerat vänner som fi ender. Många såg honom
som en opportunist, en klass- och landsförrädare
utan moral. Men vem var Per Meurling, var stod han egentligen? Genom att använda hans liv som prisma fångar Hans Lagerberg in många aspekter av den intellektuella debatten de senaste åttio åren. Här passerar Zola, de Beauvoir, Sartre, Camus, Diderot, Sara Lidman och många, många fl er revy. De visar att de kulturella striderna gällt något viktigt, nämligen vem som ska bestämma vad som får sägas och hur, vad det off entliga samtalet ska handla om, vem som ska tolka skeendet. Per Meurling – en intellektuell vildhjärna blir en mäktig bataljmålning över vad det innebär att vara en tänkande människa.
