De stora och farliga skräcködlorna har överlevt asteroidregnet och plågar igen den lilla kolonin på Sydvärlden. Hormonblandningen, som ska minska det aggressiva beteendet hos Tyrannosaurusbestarna, hjälper inte denna gång. Skräcködlorna är på väg att utplåna såväl människorna som de intelligenta raptorerna på planeten. Pyrrus och Kerk snappar upp nödsignalen och rusar till undsättning.
Ett forntida tempel ger dem en fingervisning om hur de kan bekämpa de våldsamma attackerna. Templet visar också att människan inte är ensam i Andromedagalaxen. Spåren av annat intelligent liv är uppenbara.
Åttonde boken om rymdäventyrarna Pyrrus och Kerk, vilkas motto är 'Det kommer att bli bättre'.
"De stora skräcködlorna koncentrerade sig nu fullständigt på frukosten. Endast ledaren sträckte ibland nosen upp i luften och vädrade. Deras art hade funnits på planeten i miljoner år före människan. Om de fick hållas skulle de överta alla nischer av liv igen. De nya arter som var på väg att spira upp efter de stora skräcködlornas tillfälliga försvinnande skulle inte ha en chans. Evolutionen skulle gå en långsam kräftgång tillbaka."
"Den andra skräcködlan hade inte heller mycket kraft kvar. Men det oresonliga hatet gav den stora skräcködlan nya krafter. Rovdjuret kröp längs trädstammen allt närmare.
Alfahannen insåg att han inte orkade fly längre. Den slutliga kampen var inne. Den som han hela tiden hade försökt undvika och den som de stora skräcködlorna bara väntade på.
Han steg upp och inväntade motståndaren.
Tankarna rusade.
De stora skräcködlorna är långsamma i sina rörelser.
Klumpiga.
Tungfotade.
Rör dig snabbt, intalade han sig själv. Problemet var att hans krafter tagit slut. Han visste inte om han var flexibel nog att överlista denna betydligt tyngre motståndare.
Den stora skräcködlans hängande tunga var dock ett gott tecken. De var båda lika utmattade."
