PĂ„ vĂ„ren och sommaren 1867 bjöd Napoleon III, fransmĂ€nnens kejsare, in till en lysande utstĂ€llning i sin huvudstad. Bland de inbjudna fanns kungar, kejsare och andra storheter frĂ„n hela vĂ€rlden. Kejsarens hedersgĂ€ster var tsaren av Ryssland och kungen av Preussen. ĂndĂ„ riktades de flestas blickar mot en annan man: Preussens rikskansler Otto von Bismarck. Den man som, efter ett par lyckosamma krig, av allt fler sĂ„gs som Europas nye herre. Den position Napoleon haft bara nĂ„gra Ă„r tidigare och ville ha tillbaka.
Bland de vanligare besökarna fanns den kejserlige prefekten av Alpes-Maritimes, greve Algernon de Damremont, hans fru Margaret â Meg bland sina vĂ€nner â och deras barn. En annan besökare var diplomaten Heinrich Emmerich, en kusin till Megs förre make Gustav som just trĂ€tt i den bayerske kungens tjĂ€nst.
LÀngre söderut, i Algeriet, satt samtidigt en överste i Napoleons armé och ruvade pÄ hÀmnd för den dödliga oförrÀtt som drabbat den ende han nÄgonsin Àlskat.
Inom nĂ„gra Ă„r ska deras liv ha korsats med varandra och förĂ€ndrats, dramatiskt och fullstĂ€ndigt. PĂ„ sĂ€tt som ingen av dem kunnat ana i början av det mest ödesdigra av Ă„r â 1870.
1870 Ă€r den fristĂ„ende fortsĂ€ttningen pĂ„ Ănglarnas bukt och den andra delen i en planerad serie om fem romaner.
