Det finns ingen dÀr inne, viskar hon till sig sjÀlv inne i sitt huvud. Det finns ingen som kan se dig, Bea. FÄgelskÄdaren var bara en otÀck dröm. Om du gÄr tillbaka nu Àr du just en sÄn barnunge som pappa tycker att du Àr.
Den tillbommade herrgÄrden bÄde skrÀmmer och lockar Bea. Varför vill mamma inte att hon gÄr hit? Och vad menar pappa med att hon behöver socialt umgÀnge?TrettonÄriga Bea har sommarlov. Hon grubblar över sina förÀldrar. Och hon fantiserar om att bli vÀn med Josefin, flickan som Bea har skrivit sÄ mÄnga sidor om i Mina vÀnner- boken. Men hur talar man egentligen med nÄgon i samma Älder som man sjÀlv? Det kan vara svÄrt att veta, om man som Bea har fÄtt hemundervisning och mest har hÄllit sig för sig sjÀlv.
DĂ„ Josefin en morgon cyklar in pĂ„ gĂ„rden med tvĂ„ mĂ„larfĂ€rgshinkar dinglande pĂ„ styrstĂ„ngen förĂ€ndras Beas tillvaro. Kanske kan Bea bli en annan, en som GĂR saker i stĂ€llet för att ligga pĂ„ sĂ€ngen och drömma, sĂ„ dĂ€r som hon har lovat sig sjĂ€lv pĂ„ sin trettonĂ„rsdag.